Tratten

The Ettore Guatelli Museum är i en mening en utställning av liv som också återspeglas i föremål som tillhör spontan design, såsom tratten från återvunna burkar. Ettore Guatelli-projektet var inte ett självändamål. Han ville skapa ett museum som visade liv, ett mänskligt museum som inte bara var en nostalgisk samling av ett landsbygdsjordbruk som nu nästan helt har försvunnit, utan försökte fånga dess kärna genom de berättelser som ligger bakom dess utställningar, som återspeglar värdet och värdigheten hos alla människors liv.

The Ettore Guatelli-samlingen kan beskrivas som ständigt föränderlig, eftersom dess direktör Mario Turci skrev följande: Varje ny utställning föranledde Guatelli att komplettera eller återfinna en del av samlingen. Hans museum utvecklas ständigt, vilket återspeglar en känsla av tidslöshet, som om man bortser från dess utställningar och berättelserna bakom dem som kontinuerligt förnyats, uppvisats, omformats och återanvänts. (Magni C., Turci M. (utgivare), museet befinner sig här. Ettore Guatelli-museet, Ozzano di Taro, Milano, 2005, Skira)

In på 1950-talet började Ettore Guatelli allt oftare besöka avfallsinsamlare’ lager i Apenninerna, vilket gradvis lade grunden för hans framtida museum. Från mitten av 1970-talet ökade hans samling avsevärt och blev oavsiktligt en del av en växande trend under sjuttio- och åttiotalet när det gäller att blåsa nytt liv i och främja populärkulturen. Som en följd av detta blev hans etablering ett unikt och oförytterligt demografiskt, etnologiskt och antropologiskt museum i Italien på 20-talet.

‘How många saker kan användas för? Användningsområdena är så uppenbara att vi till slut förlorar antalet. Tins finns idag. Tidigare innehöll de dock endast konservering och det fanns mycket färre av dem, eftersom jordbrukarna själva bevarade: den gentlefolk som kom för en smak av landet lämnade dem längs flodstränderna i högar som vi barn tidigare ringde på busonen. Vi samlar in dem för att tillverka leksaker, även om vuxna ibland hittade andra användningsområden för dem [...]. [Ferorelli V., Niccoli F. (ed.), 1999, The cat ’s tail: författningar av Ettore Guatelli: hans museum, berättelser, Institute for Cultural and Natural Artistic Heritage of the Emilia-Romagna Region, Bologna]